Kummallista ininää militarismista - Obegripligt gnäll om militarism

Politiikan rappeutuminen pelkäksi perinneyhdistystoiminnaksi näkyi hiljattain siinä, että Hesari kaivoi naftaliinista pari politiikan tutkijaa kokemaan syvästi kuinka Suomen demokratiaa uhkaa "militarismi". Ao. tutkijoita en itse aio mainita nimeltä, koska heitä tulee suojella maalittamiselta ja kiusanteolta, mutta minun täytyy todeta, etten ole ollenkaan samaa mieltä heidän kanssaan, vaikka näen kyllä, mistä he ovat kotoisin, noin niin kuin poliittisesti. Nimittäin sieltä mistä minäkin.

Att politiken numera förfallit till någonting bara traditionsföreningar ägnar sig åt syntes nyligen i hur vår malligaste morgontidning Helsingin Sanomat grävde upp ett par fossiler till politikforskare som med den djupa inlevelsens bröstton förkunnade hur Finlands demokrati i dag kantänka hotas av "militarism". Sagda forskare nämner jag här inte vid namn, ty de bör skyddas mot onlinetrakasserier, men jag måste konstatera att jag alls inte delar deras åsikt, låt vara att jag nog ser att de har samma politiska rötter som jag. Vi är alla barn av åttiotalets antimilitarism.

Nykyaikaisen antimilitarismin nousu Suomessa tapahtui kahdeksankymmenluvulla, ja olinhan minäkin siinä mukana nuorena sivari-idealistina. Se perustui siihen hyvin latteaan ja epäoriginelliin ajatukseen, että autoritaarisena laitoksena puolustusvoimat ovat pohjimmiltaan sovittamattomassa ristiriidassa demokratian kanssa ja että aseista on siksi syytä kieltäytyä ja upseerien kanssa on oltava eri mieltä ihan periaatteessa. Muuten - näin se päättely kulki - armeija alistaa koko yhteiskunnan valtaansa ja tekee sotilasvallankaappauksen.

Åttiotalets antimilitarism, som jag i egenskap av ung vapenvägraridealist var med om, utgick från den föga originella plattityd att Försvarsmakten som en auktoritär institution i grund och botten står i oförenlig konflikt med demokratin, vilket då innebär att man måste vägra vapen och att man av principskäl måste ifrågasätta allt en arméofficerare säger ty annars kommer armén och gör en statskupp. Ungefär i den riktningen gick resonemanget.

En edelleenkään sano, että tuo loppupäätelmäkään olisi kaikilta osin virheellinen tai vainoharhainen. Kaikki byrokraattiset laitokset nimittäin sisäsyntyisesti pyrkivät laajenemaan. Isosiskovainaani, joka teki työuransa sosiaalitoimiston palveluksessa, sanoi joskus, että sosiaalityöntekijöiden, tai koko sosiaalitoimen, tunnuslause voisi olla "antakaa meille rahaa ja resursseja, niin ratkaisemme kaikki yhteiskunnan ongelmat". Aivan vastaavasti armeijasta varmasti löytyy väkeä, joka ajattelee, että puolustusvoimat voisivat riittävällä rahoituksella ja resurssoinnilla ratkaista kaikki yhteiskunnan ongelmat, myös sellaiset, jotka eivät suoraan liity sotalaitoksen vastuualueeseen.

Jag vill inte säga att detta resonemang bara handlade om självbedrägeri och paranoja. Alla byråkratiska institutioner har nämligen en endogen tendens att utvidga sig. Min hädangångna storasyster, som gjorde sin arbetskarriär inom socialförvaltning, sade en gång att socialarbetarnas, eller hela socialbranschens, slagord kunde lyda "ge oss pengar och resurser så löser vi alla problem i samhället". På ett helt motsvarande sätt finns det säkert folk inom armén som anser att försvarsmakten med tillräcklig finansiering och resurser kunde lösa alla samhällsproblem, inklusive sådana som inte ligger inom krigsväsendets ansvarsområde.

Eivätkä he siinä edes olisi erityisen väärässä. Esimerkiksi USA:ssa armeijapalvelus on vähävaraisten nuorten keino hankkia ammattikoulutus ja -pätevyys. (Omalta alaltani voin mainita, että Yhdysvaltain armeijan kieltenopetusmateriaalit ovat vallan mainioita erityisesti käytännön kielitaidon näkökulmasta, mitä nyt niitä olen nähnyt. Jos muilla aloilla koulutetaan yhtä hyvin, en yhtään ihmettele, että armeijaan mennään ammattitaitoa hankkimaan.) On ilmeistä, että armeija on rapakon takana ottanut hoitaakseen paljon sellaisia tehtäviä, jotka oikeastaan kuuluisivat sosiaali- tai koulutustoimen asiaksi.

Och de skulle inte ens missta sig. I Förenta Staterna har fattigare unga människor föga andra möjligheter att skaffa sig yrkeskompetens och utbildning än att ta värvning i armén. (Som språkvetare kan jag konstatera att språkundervisningen i amerikanska armén är på mycket hög nivå särskilt vad gäller praktiska talspråkskunskaper, och om den övriga utbildningen är av samma kvalité, förvånar jag mig inte ett dugg över att man blir soldat i Amerika för att yrkesutbilda sig.) Det är uppenbart att armén bortom oceanen åtagit sig uppgifter som det egentligen snarare är utbildnings- eller socialväsendet som borde ta hand om.

Tälle on yksinkertainen syy. Yhdysvalloissa sotalaitos on tasan ainoa julkinen instituutio, jolle on poliittisesti mahdollista syytää rajattomasti rahaa (käytännöllisesti katsoen minkä tahansa muun julkisen laitoksen parempi rahoittaminen on jenkeissä kommunismia). Ja kun instituutiolla on rahaa, se pyrkii sitten myös ratkaisemaan niitä muidenkin toimialojen ongelmia. Jos Yhdysvalloissa olisi yleinen asevelvollisuus, armeijaan pakotettaisiin roppakaupalla kaikenlaista nälkäänähnyttä ja rikollisen uraa aloitellutta slummisälliä, ja armeijan reaktio tähän olisi antaa pojille kunnon ruokaa sekä kansalaistaidon ja peruslakitiedon kurssi - koska armeijalla olisi siihen varaa ja halua, jos kellään muulla ei olisikaan.

Det finns en enkel orsak för det här. I Förenta Staterna är krigsväsendet den enda offentliga institution som det är politiskt möjligt att överösa med pengar (bättre finansiering för praktiskt taget alla andra offentliga institutioner avvärjs i Amerika som kommunism). Och när en institution har överloppspengar, tenderar den att invadera också andras ansvarsområden. Skulle Förenta Staterna ännu ha allmän värnplikt, så skulle armén tvingas omhänderta en massa svältande och brottsbenägna killar från slummen, och då skulle dessa killar antagligen serveras relativt anständig mat och erbjudas kurser i samhällskunskap och lagkännedom - eftersom armén kunde och ville kosta på sig detta, i motsats till alla andra institutioner.

(Muuten, mitä Yhdysvaltain armeijaan tulee, juuri tätä kirjoittaessani luin erään sikäläisen mielipiteen, joka oli, että the end of the draft killed equality, asevelvollisuuden lakkauttaminen tappoi tasa-arvon. Harva laitos Yhdysvalloissa on oikeasti kyennyt edistämään mustan kansanosan koulutusta ja tasa-arvoa niin paljon kuin armeija, eikä vähiten siksi, että mustat ja valkoiset palvelevat rinnakkain samoissa tehtävissä. Jos amerikkalaisilla vielä olisi yleinen asevelvollisuus, myös rikkaat valkoiset pojat joutuisivat samaan joukko-osastoon mustien gettosällien kanssa, eikä heidän kansakuntansa ehkä olisi niin pahasti jakautunut kuin se nyt on.)

(Förresten: beträffande amerikanska armén så läste jag precis när jag höll på att skriva den finska versionen av den här bloggdrapan följande onlineåsikt: the end of the draft killed equality, avskaffandet av värnplikten ledde till jämlikhetens avskaffande. Få institutioner i Förenta Staterna har kunnat erbjuda den svarta befolkningen utbildning och främjat dess jämställdhet så som armén - inte minst därför att svarta och vita tjänar sitt fosterland tillsammans och får likadana uppgifter att uppfylla. Skulle jänkarna fortfarande ha allmän värnplikt, så skulle rika vita killar hamna i samma truppförband med svarta gettograbbar, och nationen skulle inte vara så splittrad som den nu är.)

Jos se, että sotalaitos pyrkii laajenemaan muille toimialueille, on ongelma, sitä ei ratkaista paasaamalla pahasta militarismista eikä kieltäytymällä aseista, vaan huolehtimalla siitä, että niin sosiaali-, koulutus- kuin puolustustoimella on asiallisesti rahaa - että kullakin suutarilla on varaa pysyä vain omassa lestissään. Totta kai eri toimialat haluavat kaikki lisää rahaa, mutta sitä varten meillä on demokratia, että voidaan asiallisesti sovitella eri intressiryhmien välisiä eturistiriitoja.

Om det är ett problem att försvarsväsendet blandar sig in i andra branschers arbete, ska det inte lösas genom att hålla brandtal om ond imperialism och ännu mindre genom att vägra vapen, utan genom att se till att både social-, utbildnings- och försvarsbranschen har tillräckligt med pengar - så att varje skomakare kan hålla sig vid sin läst. Visst vill alla ha mer pengar, men vi har demokrati precis för att kunna förmedla i konflikter mellan olika intressegrupper.

Tämän pitkän alkusepustuksen jälkeen siirryn toteamaan, että militarismi tai asepalvelus ei todellakaan ole Suomen nykyisen äärioikeistolaisuuden taustalla ollenkaan, ja pidän suorastaan edesvastuuttomana sitä, että kahdeksan-yhdeksänkymmenluvun poliittiseen provinsialismiin jämähtäneet jaksavat vieläkin viritellä näitä vanhoja säveliä. Aika moneen kertaan on tässä viimeisen vuosikymmenen aikana tullut selväksi, että juuri armeijan kenraalitason upseerit eivät ole minkään rasismin tai "maahanmuuttokritiikin" takana, vaan puhuvat mieluummin ylpeinä siitä, miten komeasti somalikorpraali käskyttää kantakalpeanaamaisia alokkaita. Toki alemman tason upseereja jää joskus kiinni rasistisesta uhoamisesta, mutta siihen onkin sitten syynsä, miksi he eivät ole heilahtaneet herrahississä kovin korkealle.

Efter den här långa inledningen övergår jag till att konstatera att det verkligen inte alls är någon militarism eller värnplikt som ligger bakom Finlands nuvarande högerradikalisering, och jag tycker att det är direkt ansvarslöst att folk som fastnat i åttio-nittiotalets politiska provinsialism ännu orkar veva på den här gamla slagdängan. Under de senaste tio åren har det blivit klart gång på gång att några arméofficerare på generalnivå inte har tagit ställning vare sig för rasism eller "invandringskritik", utan visat stolthet över varje somalisk korpral som leder rekryter från stambefolkningen. Visst ger officerare på lägre nivå ibland rasistiska ljud ifrån sig, men det är väl ett av skälen varför de sitter kvar på lägre nivå.

Puolustusvoimien sometilit ovat myös pysytelleet kaukana kaikenlaisesta rasismista. Muistan eräänkin afrikkalaistaustaisen näköisen tytön saaneen Twitterissä PV:n sometililtä neuvoja ja kiitosta hänen pyrkiessään vapaaehtoisena armeijaan, ja kun joku rasisti sitten tunki kommentteihin ilkkumaan ja kysymään, eikö moisen rekryytin kelpuuttaminen ruoturulliin ollut resurssien tuhlausta, PV vastasi Spartan tyyliin: "Ei." Puolustusvoimissa näet isänmaan puolustus on oikea arvo, äärioikeistolle se on vain tekosyy kiusata vääränlaisina pidettyjä ihmisiä. Puolustusvoimien mielestä taas joka miehellä ja nykyään naisellakin on oikeus seistä suorana ja kaatua isänmaan puolesta.

Försvarsmaktens konton på sociala medier har hållit sig borta från all rasism. Jag kommer ihåg en tjej som såg ut för att ha afrikanska rötter som på Twitter fick både råd och lovord av Försvarsmaktens konto när hon höll på att anmäla sig som frivillig till armén; och när någon rasist sen i kommentarerna gjorde sig lustig över henne och frågade, om det inte var slöseri med resurser att acceptera en sådan rekryt, svarade Försvarsmakten kort och koncist: "Nej". För Försvarsmakten utgör nämligen försvarsviljan ett äkta värde, medan extremhögern bara använder den som ett svepskäl för att trakassera de som den anser vara mindervärdiga människor. För Försvarsmakten är alla män, numera också kvinnor, välkomna att komma med och stå eller falla för oväns hand.

Nykyisen äärioikeistomme riveissä generalissimus, upseeri ja herrasmies Halla-aho ei suinkaan ole ainoa aseistakieltäytyjä. Itse asiassa niistä porukoista löytyy yksi jos toinenkin, joka on hänen laillaan kieltäytynyt asepalveluksesta mutta pitää pyssyjä jännästi naksahtelevina peleinä. Mitä ilmiselvimmin nämä pojat ovat vain nauttineet kahdeksankymmentäluvun pasifistien heille kamppailemasta oikeudesta kieltäytyä aseista, eikä heillä ole ollut mitään oikeita periaatesyitä aseistakieltäytymiseen.

Generalissimus, officerare och gentleman Halla-aho är ingalunda den enda vapenvägraren i den nuvarande finska extremhögerns led. I själva verket är det en och annan i det gänget som precis som han vägrat göra värnplikt men som tycker att bössor är spännande leksaker. Det är självklart som korvspad att dessa grabbar bara dragit nytta av den frihet att vägra vapen som pacifisterna på åttiotalet vunnit åt dem - några genuina pacifistiska principskäl hade de inte.

Siksipä aseet ovat myös heille yhä sellaisia kiehtovia, seksuaalisestikin kiihottavia fetissileluja kuin ne ovat yläastepojalle. Armeijan käyneillä ihmisillä ei itse asiassa yleensä ole sellaista teinisällin asennetta aseisiin. He ovat joutuneet raahaamaan jotain konekivääriä pitkin selkosia harjoituksissaan, heille pyssy on raskas ja hankala työkalu, jota pitää opetella käyttämään jos valitettava pakko kohdalle osuu - jokseenkin yhtä kiehtova kuin jakoavain.

Det är precis därför de fortfarande uppfattar vapnen som fascinerande, även sexuellt fängslande fetischleksaker, precis som tonårspojkarna gör. Folk som gjort sin värnplikt brukar faktiskt inte ha en sån där fjortisattityd till skjutvapen. För dem är till exempel ett maskingevär (en kulspruta, om du är hemma från Sverige) ett tungt och svårhanterat arbetsredskap de varit tvungna att släpa efter sig ute i obygden och kanske en dag blir nödda att använda om arvfienden invaderar - ett redskap som är precis lika fascinerande som en skiftnyckel.

Tuollaiset aseistakieltäytyjät eivät todellakaan ole oikeita aseistakieltäytyjiä. Heidän sivariutensa taustalla tuntuisi olevan ihan aito pelkuruus. Tunnettuna pelkurina suhtaudun tähän jopa tietyllä ymmärtämyksellä, mutta toisaalta muistan sen, mitä neuvostoliittolainen toisinajattelijakirjailija Lev Kopelev sanoi oppineensa omasta sotakokemuksestaan: että ihmisistä vaarallisimpia ja vastenmielisimpiä ovat julmat pelkurit.

Dylika vapenvägrare är verkligen inga riktiga vapenvägrare. De är helt enkelt fegisar. Som en välkänd och välcertifierad fegis förhåller jag mig till sådana typer med stor medmänsklig förståelse, men å andra sidan kommer jag ihåg vad den sovjetiske författaren och oliktänkaren Lev Kopelev lärde sig av sin egen frontupplevelse: att den farligaste och mest motbjudande människosorten var de grymma fegisarna.

Kopelev erotti toisistaan hyväntuuliset, empaattiset pelkurit sekä julmat pelkurit. Hyväntahtoiset pelkurit pelkäävät toisen kuolemaa yhtä paljon kuin omaansa. Kun pelottava ja vaarallinen tilanne on ohi, hyväntuulinen pelkuri on vain ilahtunut siitä, että on säilyttänyt ainokaisen nirrinsä. Julma pelkuri sitä vastoin häpeää pelkuruuttaan ja haluaa kostaa oman pelkuruutensa muille ihmisille. Neuvostoliiton "turvallisuus"-elinten riveihin päätyikin Kopelevin mukaan erityisesti näitä julmia pelkureita.

Kopelev skilde på välvilliga, empatiska fegisar och grymma, brutala fegisar. De godhjärtade fegisarna är lika rädda för sin medmänniskas död som sin egen. När den skrämmande, farliga situationen är över, är den godhjärtade fegisen bara glad åt att ha överlevt. Den grymme fegisen skäms däremot att vara en fegis och vill hämnas för sin feghet på andra människor. Kopelev lät förstå att det vimlade av sådana grymma fegisar i de sovjetiska "säkerhets"-organen.

Merkittävä osa sivariudesta sai silloin ennen vanhaan innoituksensa siitä, että armeija nähtiin julmien pelkurien valtakuntana. Julmat pelkurit olivat koko ikämme kiusanneet meitä koulussa, eikä yhtään huvittanut mennä sellaiseen laitokseen, johon samaiset julmat pelkurit olivat innokkaina änkeämässä. Todellisuudessa tietenkin suurin osa ikäluokasta meni armeijaan, eivät vain ne julmat pelkurit, ja nyt kun tuota roskasakkia on tunkenut nimenomaan sivarin puolelle, voinemme yhdessä todeta, että röyhkeä julma pelkuri ei todellakaan ole armeijan kasvatustavoitteiden kannalta ihanneainesta, eivätkä sellaiset maailmasta lopu aseista kieltäytymällä.

Vapenvägran inspirerades förr i världen av att vi inbillade oss att det var precis de grymma fegisarna som regerade i lumpen. Vi hade hela vår skolgångstid fått stå ut med att mobbas av sådana grymma fegisar, och vi ville absolut inte göra militärtjänst om det var precis dessa typer som skyndade sig dit. I verkligheten var det naturligtvis inte bara de som gjorde värnplikt, det var största delen av hela årskullen, och nu, när den grymma fegispöbeln också gör sig gällande i civiltjänsten, kan vi tillsammans konstatera att en fräck grym fegis inte är ideellt material för arméns uppfostringsmål och att vapenvägran inte är det bästa sättet att bekämpa dylika oduglingar.

On oikeastaan ihan hyvä juttu, jos julmat pelkurit painuvat nykyään sivariin sen sijaan että menisivät armeijaan, missä he saavat käsiinsä ladattuja aseita. Mutta on valitettavaa, että yläasteella suuri osa oppilaista ainakin ennen vanhaan sai mielikuvansa armeijasta merkittävässä määrin juuri sellaisilta kerskureilta ja törkimyksiltä ja päätyi kieltäytymään aseista väärin perustein. Kaikilla ei ollut järkeviä opettajia toteamassa sitä tunnettua tosiasiaa, että suurimmat suupaltit ja kerskurit ovat tosipaikassa usein hyödyttömimpiä nynnyjä.

Det är egentligen helt i sin ordning om de grymma fegisarna nu vägrar bära vapen i stället för att göra värnplikt och få tillgång till skjutvapen. Men det är beklagligt att en stor del av eleverna på högstadiet, åtminstone förr i världen, baserade sin uppfattning av armén på vad de hörde av dessa skrävlare och grobianer och sålunda blev vapenvägrare av fel skäl. Alla hade inte förståndiga lärare som påpekade för dem att de största skränfockarna och skrythalsarna ofta visar sig vara de största mesarna när det blir en allvarlig nödsituation.

Kun jossain Hesarissa vanhan kansan pasifistit nyt valittavat sitä, että maassa saa valtaa "militarismi", he eivät todellakaan tajua paljoakaan siitä, mitä se "militarismi" tällä kertaa on. Kivenheiton päässä Suomesta juuri se maa, joka meidänkin turvallisuuttamme eniten uhkaa, käy äärimmäisen julmaa sotaa rauhanomaista naapuria vastaan. Tällaisessa tilanteessa on täysin normaalia ja inhimillistä hakea turvaa oman maan armeijasta. Tällaisten täysin ymmärrettävien reaktioiden leimaaminen militarismiksi on typerää ja asiatonta.

När pacifister av gamla skolan nu jämrar sig över hos "militarism" breder ut sig i landet, förstår de inte mycket av vad "militarism" i dagens situation går ut på. Den stat som utgör det största hotet mot även vår säkerhet håller just på att föra ett ytterst brutalt krig mot en fredsälskande granne inte alltför långt borta från oss. I en sådan situation är det helt normalt och mänskligt att söka trygghet hos den egna armén. Att utmåla en sådan naturlig och förståelig reaktion som militarism är dumt och osakligt.

Pasifistien - sanoisin jopa: meidän pasifistien - olisi syytä mennä itseemme ja kysyä, kuinka fiksua se vanhojen vuosikymmenten pasifistitouhu oikein oli, kun juuri silloisten pasifistien iskulauseet kelpaavat nykyään nimenomaan äärioikeiston törkeimmistölle. Ja tosiaan suuri osa kasaripasifismista on nykyään rappeutunut pelkäksi kyynisyydeksi. Tämä alkoi valjeta itselleni tuossa uuden vuosituhannen alussa Usenetin suurten antifeminismisotien aikana, kun riitelin siellä erään kaverin kanssa, joka oli pysynyt uskollisena nuoruutemme feministisille ja pasifistisille aatteille, mutta joka synnytti pikemminkin kyynisen kuin idealistisen vaikutelman.

Pacifisterna - vi pacifister, frestas jag säga - borde fråga oss, hur förnuftigt det egentligen var att predika fred och fröjd under de gångna årtiondena, när det nu visat sig att den nya extremhögerns fräckaste använder sig av de slagord som dåförtiden upprepades av pacifister. Och en stor del av åttiotalspacifisterna har egentligen övergått från idealism till cynism. Det här började jag inse under de stora antifeminismkrigen på Usenet i början av det nya millenniet, då jag där grälade med en kille som förblivit trogen våra ungdomsårs feministiska och pacifistiska idéer, men som snarare gjorde ett cyniskt än ett idealistiskt intryck.

Kyseisen herran mielipiteet eivät nimittäin paljoakaan eronneet niistä aatteista, joita (valitettavasti bittitaivaaseen kadonneen) Todellisuus-foorumin äärioikeistolaisvahvistukset esittelivät. Eivät he olleet millään tavalla perinteellisesti isänmaallisia, vaan jutut olivat sellaista kamaa, että siniristilippu on vain pala kangasta ja raja on vain viiva kartalla. Viime kädessä koko "maahanmuuttokriitikko"-touhussa on kyse vain pilkallisesta kyynisyydestä, myös isänmaallisuus- ja maanpuolustusasioissa.

Denne unge mans åsikter skilde sig nämligen inte mycket från de argument som på det (dessvärre numera försvunna) webbforumet Todellisuus framfördes av högerextremisterna. De var inte på något sätt traditionellt fosterländska, snarare tyckte de att den blåvita flaggan bara är en klädestrasa och gränsen bara en linje på kartan.

Äärioikeisto suhtautuu tietysti kyynisesti ennen muuta kaikkiin sellaisiin toimiin, joilla pyritään helpottamaan maahanmuuttajien sopeutumista suomalaiseen yhteiskuntaan. "Ei tuosta mitään tule kumminkaan, hahhahhaa" on tyypillinen äärioikeiston asenne. Mutta aivan samalla asenteella he suhtautuvat myös maanpuolustukseen ja isänmaallisuuteen, ja usein käyttämällä täsmälleen samoja iskulauseita ja ajatuksia kuin vanhat pasifistit.

Extremhögern förhåller sig givetvis med djup cynism främst till alla de åtgärder som är avsedda att underlätta anpassning till finländska samhället för invandrare. "Int blir det nånting av det där int, hahaha" är vad man får höra av extremhögern. Men det är precis samma inställning de hyser mot försvaret och fosterländskheten, och ofta hör man precis samma slagord och tankegångar av dem som förr i världen av pacifister.

Tästähän merkittävimpiä esimerkkejä ovat Laura Huhtasaari ja Petteri Leino - jälkimmäinen jäi ilmeisesti pois politiikasta yhdessä esimiehensä puolustusministeri Jussi Niinistön kanssa molempien siirryttyä puolueen hajoamisen yhteydessä sinisiin. Huhtasaari korosti nimittäin omassa puolustuspoliittisessa puheenvuorossaan sitä, että jos Venäjä päättää Suomen ottaa, niin Venäjä pudottaa tänne muutaman ydinpommin ja se on siinä; Leino taas sitä, että KGB oli ylivoimainen eikä sitä vastaan kannattanut pullikoida.

De viktigaste exemplen på det här är Laura Huhtasaari och Petteri Leino - den sistnämnde förefaller dock ha slutat med politiken tillsammans med sin förman, försvarsminister Jussi Niinistö: bägge herrarna blev "blåa" när sannfinska partiet splittrades. Huhtasaari betonade i sitt eget försvarspolitiska inlägg att Ryssland vid behov kommer att droppa ett par atombomber på Finland; Leino å sin sida att KGB är en allom överlägsen organisation som det inte är lönt att spjärna emot.

Tällainen fatalismi on todellisen maanpuolustustahdon vastakohta. Tuo Huhtasaaren uhkailu Venäjän ydinpommeilla oli muuten juuri 80-luvun pasifismille hyvin ominaista, ja siihen aikaan merkittävimpiä motiiveja torjua asepalvelus ja vähätellä Suomen armeijan mahdollisuuksia puolustaa isänmaata oli juuri se näkemys, että jos Euroopassa aletaan sotia, siitä tulee sitten samantien ydinsota.

Dylik fatalism är motsatsen till verklig försvarsvilja. Huhtasaari skrämde oss med ryska atombomber precis som vi på åttiotalet brukade, och på den tiden var just det här ett av de viktigaste motiven att avvisa värnplikten och ifrågasätta Försvarsmaktens kapacitet att avvärja en invaderande fiende: om det blir krig i Europa blir det ett atomkrig på fläcken, hette det.

On varsin mahdollista, että merkittävä osa perussuomalaisuuden noususta perustui 80-luvun sivariliikkeen synnyttämään katkeruuteen. Junttiloissa persut haluttiin nähdä maanpuolustustahdon takaajina. Todellisuudessa kuitenkin esimerkiksi vihreiden taholla maanpuolustustahto on selvästi lisääntynyt, ja jos tässä maassa jokin poliittinen suuntaus tietoisesti ja taistelevasti vahingoittaa maanpuolustustahtoa, niin lähinnä tietyt äärioikeistolaiset tahot, muun muassa merkittävä osa perussuomalaisista.

Det är mer än troligt att sannfinnarnas uppgång till betydande del inspirerades av den bitterhet som civiltjänströrelsen på åttiotalet lämnat efter sig. På vischan ville man se sannfinnarna som garanter för försvarsviljan. I verkligheten har dock försvarsviljan uppenbarligen ökat t ex bland de gröna, och om det finns ett politiskt kotteri i det här landet som avsiktligt och med uppsåt vill skada försvarsviljan, består det snarast av högerextremister, inklusive en betydande del av sannfinnarna.

Kannattaa muistaa, että silloin kun minä aloin maksettuna bloggarina arvostella Venäjää ja puhua maanpuolustuksen puolesta ja isänmaallisuudesta, juuri se sai kommenttiosaston persut raivoihinsa. Heille kun isänmaallisuus ei ole mikään itseisarvo, vaan ase, jolla lyödään kaikkia liberaalien arvojen puolestapuhujia. Myös ja varsinkin sellaisia, joille ne "liberaalit" arvot ovat isäimme ikiaikaisia arvoja, joita talvisodassa puolustettiin ase kädessä idän antikristusta vastaan - sitä samaa, joka nyt haluaa alistaa maailman.

Än en gång vill jag påpeka, att sannfinnarna i kommentarlådan tappade fattning precis när jag som betald bloggare kritiserade Ryssland och drog en lans för försvaret och fosterlandet. För dem var ju fosterländskheten inget grundläggande värde, utan ett tillhygge som de riktade mot alla som förespråkade liberala värden. Också, och särskilt, mot alla för vilka de "liberala" värdena egentligen var våra fäders urminnes värden, som man under vinterkriget med vapen i hand försvarade mot den ryske antikrist - högstdensamme antikrist som nu vill kuva hela världen.